och så vart det vinter.

och därmed snorhalka när plusgraderna slog till.

Tur jag har snälla svärmor som lämnade sina broddar, tillsammans med en fin lapp som löd:

-Hej Malin, Jag lämnar mina broddar i hallen, som du SKALL ha på dig när du går ut med Iso. Kram Kerstin.

Haha, gulligt av henne, jag har själv inte börjat tänka så mycket på att om jag halkar så är det även ett litet pyre som får en sväng om där inne. Jag har inte alls fattat, trots att jag nu har vetat om det i rätt många veckor. Och trots att jag känner att det är någon

som tränar sina pytte armar och ben där inne så kommer jag/vi nog inte fatta förrän den ska tryckas ut och så småning om följa med oss hem.

Det känns hur knäppt som helst och samtidigt som det är så fascinerade och jag längtar som en galning tills vi börjar handla lite grejor och tills det närmar sig och tills lilla fröt finns här hos oss, fast utanför min mage, så skrämmer det även skiten ur mig.

Vi kommer ha ett ansvar för denna sköra lilla älskling i all evighet. Och även fast jag vet att det kommer att komma helt naturligt, ansvaret och allt som hör till, så är det liksom hissnande.
Jag tror att ALLA som väntar kotte kan känna igen sig. Oavsett hur redo man känner sig så tror jag att man ändå känner sig lite skrämd eller hur jag nu ska förklara?!

Jag är ju inte rädd över att vi inte ska klara av det, jag är inte rädd för nått egentligen, utan det handlar om att det kommer bli en total förändring i livet, en otroligt positiv förändring.

Men förändringar är ju alltid lite skrämmande, eller skrämmande är väl kanske fel or

d.

Jag vet egentligen inte hur jag ska uttrycka mig. Hoppas folket förstår hur jag menar, ni som läser.

Här har vi lillmaggen, boendet till lillafröt första bilden i v.10+0 och andra i v.18+0. Lite skillnad är det iallafall! inte konstigt att brallerna inte passar längre!