Egentligen vill jag skriva så himla mycket.
Om så himla mycket.
Fast jag borde ju bara låta det vara?! Är det detta valet som görs så får det väl vara så. Jag kan inte göra mer än vad jag gjort. Och även om det inte skedde på det bästa sättet så tror jag att det på nått sätt känns bättre att få slaget från mig och inte från någon annan.
Jag ville verkligen att det skulle ske på ett annat sätt, och jag ville göra dig delaktig i det som händer. Jag ville att du skulle bli lika glad som jag. Men jag valde att låta dig göra dina val först, låta ditt ta den tid som behövdes. Men eftersom jag var rädd att det skulle nå dina öron innan jag hann berätta, så valde jag att försöka tala om för dig.
Nu skedde det på ett annat vis än vad jag hade tänkt mig. Men som jag såg det så hade jag inget val. Jag tror knappast att det hade känts bättre ifall det nådde dig från någon annan. Men jag ber om ursäkt för att jag kastade det i ditt ansikte. Men som sagt, det var inget jag ville göra.
Och jag blir så arg på mig själv att jag inte bara kan skita i det hela, precis så som du gör. Och jag vill skita i det. Jag vill inte bry mig, jag vill inte vara nån jäkla mespropp som ska hålla på å dalta å ha sig. För jag känner verkligen att jag har gjort mitt. Jag har sagt vad jag länge velat säga, jag har liksom dig talat om att jag också har blivit sviken. Jag har lättat på stenar och jag har försökt nått fram.
Det känns faktiskt som om bollen ligger på bortasidan. Och nu är det upp till dig om du vill ha något med detta att göra. Jag hoppades, men nu vet jag inte om det kanske är lika bra att bara skita i det hela. Jag vet inte om det är värt det. ? !
Jag har trott att det här bandet är starkt nog, att det räcker genom eld och vatten, över berg och dalar. Men det känns som om det är nog nu? varför ska jag engagera mig i något som detta?
jag vet det så tydligt egentligen. Och jag tror att detta kommer uppfattas som ett jäkla lall-dadd- inlägg. Men det är det inte.
Jag vill bara göra det klart och tydligt. Jag ville väl, jag ville att du skulle veta det från mig. Jag ville att du skulle bli delaktig i det som händer. jag ville dela med mig av den glädje jag känner.
Jag ville berätta innan, och dessutom innan det kom från något annat håll till dig.Jag valde att låta dina egna val och händelser ta tid, innan jag berättade. Jag berättade på det viset jag gjorde eftersom det inte gått att få tag på dig.
Och jag krävde inget svar, jag kräver inget alls egentligen. För vi kan låta det vara som det är nu, om det känns bra. Men som sagt, jag vill bara förtydliga, vilket jag vet att du redan egentligen vet. Jag ville väl. Och jag har försökt alldeles för länge redan, jag har alltid vart alldeles för snäll och medgörlig, som en jäkla pjäs man kan flytta fram och tillbaka.
Men här står jag nu, jag tror att du vill att jag ska be om någon slags ursäkt, men jag vet inte varför???!!!
jag känner inte att det finns nått att ursäkta?
Nu borde jag bara radera hela skiten, lämna allt just vid denna punkt.
Men som vanligt, så sitter det någon på axlen, som säger: Grattis på din dag. och som sedan hoppas på ett svar.
Eller som hoppas på att det skulle komma ett sms, oj, jag blev chockad. Ge mig lite tid att smälta.
det hade vart skönare än detta tomma.
Men nu pratar jag ju om dig, så på nått vis är jag inte förvånad. Varför blir jag inte förvånad. Och varför sitter jag här och skriver en massa strunt. När jag vet att jag BORDE lägga allt detta åt sidan och bara gå vidare.
